"Du är solen på min himmel, du är stjärnorna i mitt universum, du är den ända kvinnan för mig. Jag älskar dig... Baby Bitch"

Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet och läser en bok. I ögonvrån ser jag en kille som kollar på mig. Ignorerar. Han börjar vrida på sig konstigt och stirra i mitt håll... Va fan?! Tänker jag. Så jag ger honom ett argt stirr tillbaka... Då ser jag att det är inte mig han kollade på men sitt spegelbild i fönstret. Han rättade till håret, eller va det var han gjorde...

"Snälla får jag spy på dig, får jag spy, snälla låt mig spy" tänkte jag och vände mig tillbaka till min bok irriterad.

Inte bara att tjejer som gör så gör mig illamående, med att kamma håret, eller rätta till det varannan minut, sminka sig eller vad de gör på tunnelbanan, men killar... Usch!!!

Du är ingen man i mina ögon längre...

Är det så mycket begärt i dagens samhälle att en man ska vara en man. Inte plocka ögonbrynen, färga håret, sminka sig, vaxa bröstet, gå på solariet, inte vara en muskel berg etc... För det bara får mig att göra Bläh!!! Bläh!!! Bläh!!!

Jag kräks så långt jag kan se... En kille som spenderar mer tid framför spegeln än mig får absolut inte komma in i min säng.

Va vill jag från en kille... Undrar ni kanske... Om vi pratar om ytlig utseende... Ok så är det för mig... Han ska kunna klä sig, ha snygga kläder, eller iaf en egen stil som är intressant nog att fånga mitt öga, han ska lukta gott... Parfymer... Inte de där billiga taxichaufför liknande men dyra fina lukter, sensuella och mystiska... Va nyrakad, eller ha en skägg då första dagens skäggstubb är det värsta jag vet... Både utseendemässigt men även (och här kanske får jag support av andra tjejer) det gör så himla ont när man kyssas... Som man skulle skrapa mitt ansikte med en metall borste...
Starka, stora armar... Men inte en muskelknute då jag kan inte vara med perfekta människor... Om en sån muskulös Gud skulle ligga med mig det ända jag skulle tänka på va "Vilket vad har du förlorat att du är här?" Nej nej osexigt... Fint välkomnande leende... Och ögon... Men det går inte att beskriva... Ögon med djupet oavsett om de är bruna, blåa eller violetta (ja tro mig, det finns sådan ögonfärg också) ska de ha något i sig, en liten glimt...

Så nej alla ni fåfänga killarna med vaxade bröst och solbränna, med gel i håret... Ni kan bara dra... För ni börjar bli små flickor som snart kommer att börja läsa Cosmo...

Det var den 25:e mars 2007. Jag gick sista året på gymnasiet, hade precis flyttat till min första lägenhet (en källare för 3,5 i månaden utan värme och ett rum). Men jag älskade det... Alla vänner kom över, för hos mig kunde man partaja utan att föräldrarna klagade... Jag var "vuxen", independent, kunde göra vad jag ville...
Iaf denna kväll bestämde vi oss, jag och mina tre goda vänninor, att dra på konsert av Salem al Fakir på Nöjes i Karlstad... Nöjesfabriken, en populär klubb på den tiden...
Vi hade riktigt roligt, drack en öl efter den andra, dansade loss och skrattade gått...
När jag och Maria bestämde att gå till baren och köpa ytterligare några börs till oss och våra vänner, på vägen dit nån hade tagit mig i armen... Sånt händer på klubbar så jag brydde mig inte speciellt mycket och vände mig inte ens om... Men sen blir jag dragen i armen...
Jag vände mig om för att ge personen en örfil och så ser jag en snygg kille "Får jag dansa med dig?", "Va?! Min kompis, jag är med henne, en annan gång..." , "Men snälla, får jag dansa med dig, bara en gång?" Jag gav upp. En dans tänkte jag... En dans som förändrade mitt liv...
"Jag såg dig i början av kvällen och jag ville dansa med dig då, men du försvann... Jag har letat halva kvällen efter dig och nu när jag såg dig igen kunde jag inte släppa taget". Kan inte säga att mina knän började darra, sånt har jag inte hört förut... "Men varför?" Frågade jag lite generad "Du ser ut som du kom hit bara för att ha kul, som mig, inte för att ragga" haha säger den som raggar, va?! Iaf jag kan nämna att jag hade på mig en mysig klänning-kofta med luva och ett par sneakers... Klänningen var stor som en potatissäck, jag älskade den.
"Så vad heter du?" , "blablablabla" kunde inte förstå ett ord han sa, pga den höga klubb-musiken "Vad heter du?" , "BLABLABLABLA!!!" , "Vad!!!", "Kalla mig Ben." Efter två danser sa jag att jag måste gå till mina vänner, att de säkert undrar vart jag är och är oroliga. Kanske inte oroliga för mig, men de skulle sova över hos mig och det var jag som hade nycklar. "Kan jag få ditt tfn nr?" Jag funderade en stund, brukade ge ett knasigt tfn nr till killar på klubbar, men började gilla honom... Han var sååå inte min typ... Stor, muskulär, hiphop-kille, bad guy skrivet i ansiktet på honom, och svettades ganska mycket när vi dansade... Men han var charmig... Och hade ett underbart leende, samt bruna ögon man bara kunde drunkna i... Så jag gav honom mitt nr... Let's give it a shot... Tänkte jag...

Det var dags för oss tjejer att dra, skrattandes, barfota gåendes på mörka Karlstads gator, hem till mig...

Vi sov gott på golvet, soffan, där det fanns plats... Men sov bättre än nånsin.

Och dagen efter, bakis... Såg jag ett sms på min mobil... Ödet skrev "Vill du ta en kopp kaffe? Ben"

Så kommer jag att kalla min sambo, vill inte använda hans riktiga namn för att inte avslöja hans identitet...
Men varför Mr Big?

Ni ser, jag är "Sex and the City" fanatiker och har alltid identifierat mig med Carrie... Eller alltid velat vara henne, sexig, smart, rolig...
Plus jag och Mr Big har gjort slut och kommit tillbaka till varandra ett flertal ggr... 1...2...3... Efter femte gången slutade jag räkna... Men vi är tillsammans nu och det är det som räknas... Eller? Ja, det är det för han är Mr Big och jag kan inte fungera utan honom...
Han är också stor och stark och får mig att känna mig trygg... Det räcker att jag kryper in i sängen och får känna hans kroppsvärme mot mig och jag sover som en bebis... Nu när han är borta ligger jag och stirrar i taket till kl 3 på natten...
Om han bara visste vilken makt han har över mig...

Trots att det är han som hela tiden säger "Du måste vara en häxa, för du har förhäxat mig och jag kan inte släppa taget om dig. Du är den ända kvinnan i mitt liv, My Baby Bitch". Det är en verklig citat från honom...

Baby Bitch... Ja det stämmer till 100% på mig...
Så jag har accepterat mitt smeknamn och även gillar det... Shhh!!! Säg inget till honom bara...

Så här är vi efter 7,5 år Baby Bitch och Mr Big... På livs äventyr... För det har verkligen varit ett äventyr... Från stad till stad, och sen till ett annat land... Och sen... Vem vet... Och oftast får vi vindarna mot oss... Pengar, familjer, så kallade vänner, naturliga katastrofer... Om ni tror att jag lurar er då har ni fel...
Men jag tror på oss, mer än nånsin... Och hoppas han gör samma sak...

Varför sån titel på denna enkla blogg... Ja, ni ser jag har ju ingen fantasi... Eller visst det har jag men det namnet som jag ville använda var redan taget...
Så jag kom på denna titel...
Ja, jag är 27 år gammal för det första...
För det andra ska det vara en anagram av "Ingen Äger Morgondagen" som är mitt personliga motto här i livet...

Jag har skrivit bloggar förut, mest om mig och min vardag... Lika populärt som de flesta bloggarna här (utan att förolämpa någon). Ärligt så skriver jag inte detta för publikum (trots att det är skönt att veta att nån kan tycka att det jag skriver är intressant), men för mig själv (jag vet patetiskt kliché).

Ja, som en slags terapi, öppen dagbok... You name it...

Iaf tycker jag att detta är kul, så... Om du inte gillar... Fuck off!!!

Jag kan varna er redan nu, jag är en Bitchig Drama Quenn... Ibland, inte oftast, men stackars min sambo...
Han tror att jag har PMS 24/7 och skyller allt på det, har inte hjärtat att säga honom sanningen, att mina utbrott, grått, glassätande kl 12 på natten är bara en del av min natur (ja, ibland får han springa till närmaste öppen mack för att köpa små goda saker till mig).

Men jag är också snäll, omtänksam, bra i sängen (kan inte döma själv, endast något jag hört ;) ), rolig och äventyrlig...

Nej jag är inte 1,75 cm lång med stora tuttar, putande läppar och blont hår... Lite mer 1,69 cm stor rumpa små bröst, hår färg, ja man kan undra... Och hatar att sminka mig... Hatar att ha högklackade skor... Inte att jag inte äger ett par, för varje tjej måste göra det... Och lagar ingen mat... Att stå i köket vid spisen får mig att spy...
Därför min sambo är ansvarig för var varierande kost...

Inte att jag hatar mat, absolut inte, tvärtemot... Skulle behöva gå ner några kilo (5, då blir jag perfekt... Men kan nöja mig med 3 också)...

Jag jobbar mycket, skulle inte kunna leva utan mitt jobb... Utan att göra nånting... Bara sitta hemma, nej det är inget för mig... Stanna hemma med barn och skit... Vänta med maten tills maken kommer hem?! Usch!!! Aldrig!!! Det blir nog han som får göra detta, om han föder barna först också, för det är något jag absolut inte vill göra... Vill inte förstöra ännu mer min, redan nu operfekta figur...

Jag älskar att läsa böcker, jag äter upp de en efter en och blir aldrig mätt...

Jag lever i min fantasi-dröm värld och jag skulle inte vilja ändra på det nånsin...

Verkligheten fångar mig ibland med sina stora händer men då kryper jag ihop i en fosterställning på min sambos knän och gråter mig till sömn...

Så snälla inga taskiga kommentarer... Gillar ni inte, sluta läsa och trakassera någon annan istället...