Jag har stunder då jag inte äter, då jag struntar i mat... Jag går till köket öppnar kylskåps dörren och även om den är full och jag känner hungerkänslan komma krypande i min mage och hals varje syn på mat gör mig olustig... Får mig att må illa istället för att äta...
Det kan gå veckor då det är så... 1/2/3 veckor då jag bara inte har nåt lust att äta...
Och tro mig eller ej... Det har inget med bantning att göra... Jag planerar inte att göra så... Det finns ingen plan i mina tankar... Det bara är så...

Kaffe däremot, kaffe och cigaretter det är något jag inte kan leva utan... Men sedan under dagen om jag får i mig 2 eller 3 smörgåsar plus lite frukt är det riktigt bra... Ibland köper jag även Snickers och detta är min mest ordentliga måltid i tider som denna...

Jag lägger mig hungrig och jag vaknar hungrig... Så hungrig att jag mår illa... Men jag kan inte tvinga mig att laga mat, jag hatar maten då... Dess utseende, lukt... Jag får för mig att allt som finns i kylskåpet är dåligt... Så jag rensar och kastar och Mr Big kommer undrande vart all mat har tagit vägen "Du har inte kastat maten igen, har du?"

Nu när han åkte iväg bad han mig om att inte kasta något... Han har även börjat laga maten och frysa in det så att jag kan bara värma upp en portion när han är borta... Men jag rör inte vid maten... Istället kommer jag på efter ett tag att detta har legat för länge, att det börjar bli dåligt och ska slängas...

Om han bara visste... Han skulle bli så arg och besviken... Men jag säger alltid att jag åt upp det... Och när han kommer på min lögn säger jag "Men det var ju dåligt..."

Jag behöver professionell hjälp... Fy fan...

Första veckor var vi oskiljaktiga. Vi träffades nästan varje dag, oftast hos mig då jag bodde närmare centrum.
När vi inte kunde ses, ringde vi varandra eller smsade... Det fanns inget som skulle dela på oss.

Sedan kom första krisen, han fick jobb erbjudande i Stockholm och skulle börja pendla under veckorna. Han skulle vara där måndag till fredag men helgerna spendera med mig i Karlstad... Vi diskuterade detta fram och tillbaka och så kom vi överens om att vi provar på distansförhållande, att det kommer att gå bra då vi tyckte om varandra riktigt mycket...

Under veckorna försökte jag fokusera mig på skolan... Sista nationella prov var framför mig och jag var inte längre distraherad av den snygga killen som raggade upp mig på Nöjes.
Tiden gick fort, våren var över och så kom sommaren... Jag skulle ta studenten och livet lekte då jag hade bra betyg, en underbar kille och hela livet framför mig.

Sedan kom diskussionen, en helg då Mr Big hälsade på mig "Jag fick ett jobb erbjudande i Norge." , "I Norge?" Frågade jag förvånad, chockad och lite rädd... "Ja, det är ett bra jobb. Bra betalt. Och lika långt som härifrån till Stockholm, kanske till och med lite närmare." Jag visste inte vad jag skulle göra med den informationen. Ok, jag förstog det han sa, men Norge?! Norge?! Det var ju ett annat land... Men jag sa inget, jag höll käften... Vad som gjorde honom glad, gjorde mig glad... Men detta skrämde skiten ur mig...
Ytterligare dagar gick, dagar av tystnad och kontemplation... Vi behövde inte prata högt om våra tankar, vi visste att något stort var på gång, det ända vi inte visste var om det var bra eller dåligt.

Bestämmelse dagen kom och en till diskussion. "Jag har tänkt, mycket och länge... Jag vill inte längre pendla mellan dig och mitt jobb. Jag kan inte vara utan dig. Jag älskar dig och jag vill att du ska vara med mig när jag lägger mig och när jag vaknar. Så om du inte följer med mig till Oslo, ska jag stanna här och leta efter ett jobb här." , "Men Baby..." Jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville inte ta det beslutet. Tänk om han stannade och vi skulle inse att det inte funkar mellan oss längre, tänk om att jag skulle följa med, lämna allt bakom mig och sen hamna i skiten då vi skulle växa ifrån varandra... Det var för stort... Vi kände varandra knappt 4 månader och han släpper en sån bomb på mig... Jag var för ung för att ta sånt beslut.
"Älskling..." Fick jag ur mig "Hjärtat, jag kommer inte att följa med till Oslo. Jag är inte färdig med Karlstad ännu. Jag vill plugga vidare. Jag vill inte lämna familjen ännu. Vi kanske kan fortsätta som vi gör?" , "Nej." Fick jag bara till svar. "Nej! Jag stannar här då, skaffar oss ett hem. Vi kommer att vara tillsammans." , "Ett hem?! Som att flytta ihop?! Är du galen?!" Jag trodde verkligen att han skojade och jag började skratta högt... Men när han inte rörde en min insåg jag. Shit!! Han pratar allvar!!! Shit!!!
"Men Baby, jag är så ung, jag vet inget om att bo med någon, jag kan inte ens laga nudlar åt mig... Hur ska jag? Hur? När? Jag vet inte... Älskling jag vill inte att du ska stanna här bara för mig. Tänk om att det skiter sig. Vi känner varandra knappt. Vilket beslut du kommer än att ta kommer jag att stödja dig. Om du åker till Norge eller stannar här. Men jag vill inte att du ska stanna här bara på grund av mig. Jag vill inte ha det ansvaret."
Tystnad. Inte pinsamt tystnad men en sån där tystnad då du kan skära luften med ett kniv. Jag visste att inom några dagar får jag svar. Jag får veta hur vårt liv kommer att fortsätta. Men nu, nu får jag njuta av varje sekund då det kan ta slut när som helst. Han visste det också och den kvällen älskade vi som aldrig för.