Cigaretter. Jag vet att det är så 80-tal att man röker i våra sköna ISIS, Ebola-tider, men jag kan bara skylla på att jag är en 80-talist, att jag började röka när jag var ung och dum och att grupptrycket tvingade mig att ta mitt första bloss.
Jag kommer aldrig att förstå människor som började röka när de var vuxna, dem borde ju veta bättre.

Jag är fast... Trots den fruktansvärda lukten, pengarna och alla sjukdomar som man kan få (det kommer ju inte att drabba mig, jag är annorlunda).
Men nu har jag bara 2 paket kvar och jag svär, jag svär på Gud, Allah, Hare Krishna att jag kommer inte att köpa ett paket till för 108kr. Det är bara inte värt det. Ett paket tobak-pinnar som styr mitt liv.

Ok. Jag har ett jobb, ett bra jobb, men 108kr... Jag är ju inte dum i huvudet...

Så jag antingen kommer att vänta tills Mr Big handlar på Taxfreen eller i Sverige, eller så bara slutar jag tvärt och skiter i humörsvängningar, viktuppgång mm...

Ahhh!!! Jag skulle kunna döda för ett bloss nu!!! Ett ända bloss som skulle ta slut på mitt lidande...

Jag lämnade ju cigaretterna hemma, så att dem varar längre. Va dum jag var, jag tänkte inte klart när jag gick ut imorse...

Jag får hålla ut, vara stark och hålla ut... Eller så kanske börjar jag gå runt och be om en cigg till främlingar? Så himla förnedrande, jag skulle aldrig kunna göra det...

Så ja, jag får vänta tills 23.00 när jag anländer hem... Springa in i sovrummet (där jag har gömt cigaretterna), springa sen ut på balkongen med darrande händer medans jag river paketet med mina tänder... Och då, då får jag ha dagens bloss...

Jag räknar redan sekunderna till den sköna stunden.

Fortsättning på inlägget "The first meeting".

Det visade sig att jag vaknade inte bara med baksmällan men med värsta snuvan i mitt 20-åriga liv. Att gå barfota och utan jackan var en så dålig ide, men det var vår, 25:e mars... Ja, men jag tänkte inte på att det var Sverige också.

Jag blev jätte förkyld...

Jag kollade på min mobil igen och utbrast "Ben?! Vilken Ben?! Jag känner ingen som heter så..." , "Är det inte han killen som du dansade med igår?" Hörde jag en svag röst under täcket... Det var Linnea som började långsamt vakna ur sin baksmälls-koma...
Ignorera smset... Tänkte jag... Jag är bakfull och förkyld, och har inget behov av ett fling... Nu när jag äntligen var vuxen och fri...

Vi började långsamt vakna till liv och skrattande återupplevde vi nattens eskapader. Linnea snackade om Badbollen, en kille som raggade på henne (vi började kalla honom så då vi inte kunde hans riktiga namn, och det spelade inte heller någon roll). Anna pratade om den där snygga brandmannen som hon var intresserad ut av, Maria pratade inte (snyggast av oss alla, men så blyg att hon inte vågade dansa med någon).

Efter några timmar, tjejerna gick... Jag satt mig med min telefon i soffan framför teven och tänkte...
"Hej!" Skrev jag "Jag skulle gärna vilja ta en kopp kaffe med dig, men jag är förkyld och kommer inte att röra mig hemifrån närmaste dagarna..."
"OK. :(" Fick jag till svar "Berätta lite mer om dig." Uppmuntrade jag, då jag kan inte förneka att jag var lite nyfiken.
Det visade sig att han var äldre än mig, 6 år äldre, separerad nyligen, gift i 5 år tidigare, han jobbade och mådde allmänt bra. Vi började skicka sms fram och tillbaka i flera dagar. Jag ville fortfarande inte träffa honom hostande och med min snuva, så himla osexigt... Och jag ville ju se någorlunda bra ut "första" gången vi sågs...
Nästan en vecka senare, jag satt fortfarande hemma sjuk... Hörde jag knackande på dörren... Efter en stund gick jag upp, men det var ingen där... Bara en bukett gula liljor med ett litet kort "Krya på dig! Hoppas vi ses snart. Ben"
Den där jäveln, tänkte jag, han googlade mig. Fucking Eniro som har allas adresser. Men å andra sidan var jag oerhört smickrad och gav upp.
"Ok du, stalker. Vi kan ses. Men jag rör mig inte hemifrån och om du vill kan du komma till mig och vi kan kolla på en film. Du vet tydligen vart jag bor, så jag ska inte behöva ge dig adressen."

Han kom dagen efter, på kvällen. Vi åkte till butiken och hyrde ut en film. Det var tiderna innan Netflix, va bra vi har det numera om man tänker efter. Vi visste inte vad vi skulle se. Komedi. Det är neutralt. Ger inga förhoppningar. Bara två bekanta som ska kolla på en film... Tro mig eller ej men vi hyrde ut "Borat" (värsta filmen i hela världen, men vi visste det inte då).
Vi kom tillbaka till mig, jag poppade popcorn och startade filmen... Så himla dålig den var. Han satt bredvid mig styv som en pall, utan att säga ett ända ord... Pinsamt tystnad... Ahhh!!! Jag blev irriterad... Vi hade ju så bra snack via sms...

Jag tänkte att om inte jag kommer att göra något snart, inget kommer att hända.

Jag lutade mig försiktigt mot honom... Och pussade honom på kinden... Ohh! Vad gott han luktade... Han var som en räv, snabb, fångade mitt ansikte med sina stora händer och gav mig ett passionerad kyss... Då var jag såld... Vi började hångla på min smala soffa... Han tog av mig först tröjan sen behån utan att släppa mig med sin passionerad blick... Jag kände mig så generad men samtidigt oerhört sexig. Jag kan nämna att det var första gången jag hade sex med lampan tänd. Så oerfaren var jag då... Han började smeka mina bröst och suga på mina bröstvårtor... Jag kände att jag var hans, för den där natten var jag hans, och han kunde göra med mig precis vad han ville...

Och det var också det han gjorde... Vi gjorde alla ställningar från Kamasutran, ståendes, liggandes, på sidan, han överst, jag överst... Ja, ni har bilden... I hela fantastiska 3 timmar...
På den tiden visste jag inte ens att man kunde ha sex så länge. Oftast killarna kom efter första 10 min...

Jag var tillfredsställd, mer än så... Jag var utanför mig själv... Jag tror till och med att det var en stund då jag lämnade min kropp och flöt ovanför oss... Och kollade på hela händelsen ovanifrån...

Efter att han hade kommit kramade han mig hårt till sig och sa "Du är fantastisk!" Och så somnade han.
Jag låg där en stund med ansiktet i hans bröst hår och andades in hans sexiga lukt... Drömmande...
"Om han aldrig ringer mig igen kommer jag alltid att komma ihåg den stunden. Den skitstövel." Och så somnade jag.

Jag hade en konstig dröm, en dröm som gjorde mig mycket sentimental... Som gjorde mig både glad och ledsen...
Jag drömde om min döda mamma...
Vi var i Gdynia och vi promenerade runt dem kvarteren där jag borde första år av mitt korta liv. Det kändes som vi skulle vara gamla bekanta som träffades och strosade runt och pratade om gamla minnen, ouppklarade saker och smärtsamma stunder.
Det var kallt, sen höst eller tidig vinter. Det fanns ingen snö på gatorna men träden var nakna och gråa. Vi båda hade tjocka jackor på oss och jag kände kylan som trängde igenom min pickade röda jacka.
Min mamma var lång och sött men hade riktigt kort, tunt hår så som jag kommer ihåg henne vid hennes sista dagar. Hon var smal och grå i ansiktet men leende...
Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om... Kanske var det struntsaker men en ända tanke hade jag i huvudet. Vi var precis vid postkontoret då jag sa mina tankar högt för henne... "Säg, säg det högt... Jag måste få höra det från dig..." Uppmanade jag henne med bestämd och kall röst "Säg att du var en alkis!" Skrek jag nästan. Hon stannade upp, kollade på mig med sina kärleks ögon men tom i blicken. Hon log blygt. "Ja, det var jag..." Viskade hon, så tyst att jag knappt kunde höra... Tårarna började forsa ur. Hjärtat bultade och jag kände hur adrenalinet kröp i mina ådror. Och då visste jag att jag inte längre kan stå där med henne, att jag inte längre kan se på henne. Jag sprang ifrån, ner på den långa gatan, förbi all trafik och människor... Jag sprang länge tills jag inte kände mina ben nåt mer och bristen på syre gjorde mig yr... Jag ramlade ner på knäna mitt på den folktäta trottoaren... Jag böjde mig ner med händerna på mina ben och en ända varm tår droppade på dem...
Och så vaknade jag...

"Du är solen på min himmel, du är stjärnorna i mitt universum, du är den ända kvinnan för mig. Jag älskar dig... Baby Bitch"

Jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet och läser en bok. I ögonvrån ser jag en kille som kollar på mig. Ignorerar. Han börjar vrida på sig konstigt och stirra i mitt håll... Va fan?! Tänker jag. Så jag ger honom ett argt stirr tillbaka... Då ser jag att det är inte mig han kollade på men sitt spegelbild i fönstret. Han rättade till håret, eller va det var han gjorde...

"Snälla får jag spy på dig, får jag spy, snälla låt mig spy" tänkte jag och vände mig tillbaka till min bok irriterad.

Inte bara att tjejer som gör så gör mig illamående, med att kamma håret, eller rätta till det varannan minut, sminka sig eller vad de gör på tunnelbanan, men killar... Usch!!!

Du är ingen man i mina ögon längre...

Är det så mycket begärt i dagens samhälle att en man ska vara en man. Inte plocka ögonbrynen, färga håret, sminka sig, vaxa bröstet, gå på solariet, inte vara en muskel berg etc... För det bara får mig att göra Bläh!!! Bläh!!! Bläh!!!

Jag kräks så långt jag kan se... En kille som spenderar mer tid framför spegeln än mig får absolut inte komma in i min säng.

Va vill jag från en kille... Undrar ni kanske... Om vi pratar om ytlig utseende... Ok så är det för mig... Han ska kunna klä sig, ha snygga kläder, eller iaf en egen stil som är intressant nog att fånga mitt öga, han ska lukta gott... Parfymer... Inte de där billiga taxichaufför liknande men dyra fina lukter, sensuella och mystiska... Va nyrakad, eller ha en skägg då första dagens skäggstubb är det värsta jag vet... Både utseendemässigt men även (och här kanske får jag support av andra tjejer) det gör så himla ont när man kyssas... Som man skulle skrapa mitt ansikte med en metall borste...
Starka, stora armar... Men inte en muskelknute då jag kan inte vara med perfekta människor... Om en sån muskulös Gud skulle ligga med mig det ända jag skulle tänka på va "Vilket vad har du förlorat att du är här?" Nej nej osexigt... Fint välkomnande leende... Och ögon... Men det går inte att beskriva... Ögon med djupet oavsett om de är bruna, blåa eller violetta (ja tro mig, det finns sådan ögonfärg också) ska de ha något i sig, en liten glimt...

Så nej alla ni fåfänga killarna med vaxade bröst och solbränna, med gel i håret... Ni kan bara dra... För ni börjar bli små flickor som snart kommer att börja läsa Cosmo...