Vi kanske var ihop en månad... Ja något sånt skulle jag tro... Vi brukade gå ut ganska ofta, ha kul... Både jag och Mr Big älskar att dansa.

Iaf det var en kväll och vi var på väg hem till honom... Vi var lite fulla, trötta och klockan var efter 3.00 Vi skrattade och fånade oss. Helt plötsligt stannade han tvärt, gick ner på ett knä, tog min hand och sa... "Jag älskar dig. Jag har älskat dig från första gången jag såg dig." Jag blev helt nykter i den stunden. Skulle jag också säga att jag älskade honom?! Det blir ju snällt att göra det. Skulle jag springa iväg och aldrig träffa honom igen?! Shit! Han höll mig i handen. Jag var stum i några sekunder som kändes som en evighet. "Men kom upp baby, det är ju blöt." Han kom upp och jag kysste honom. Jag visste att jag gillar honom, att jag bryr mig om honom, att jag vill vara med honom... Men har jag älskat honom? Jag sa inget, jag kunde inte och han tvingade mig inte heller...

Dagar gick, konstiga dagar... Mig letande i djupet av mitt hjärta om vad jag kände, honom väntande i tystnad... Det gick en vecka, sedan två. Jag kunde inte älska, jag var inte gjort för att älska. För att allt som jag älskade på riktigt för i tiden förvandlades till shit... Och jag ville inte att vi skulle förvandlas till shit...

Men det kom en morgon då jag vaknade i hans armar och kunde inte sluta stirra på hans underbara ansikte, jag lyssnade på hur han andades lugnt... Kollade på hur hans ögonfransar gav skugga i hans älskade ansikte... "Älskade?!" Har jag på riktigt tänkt så... Jag viskade tyst "Jag älskar dig med..." Han log i sömnen... "Jag visste det..." Sa han tillbaka med tyst röst och kramade mig hårdare intill sig...

Varför berättar folk för mig sina mörka hemligheter, såna saker som de annars skulle ta med sig till graven... Har jag magiska lyssnar-krafter som jag inte ens visste om?

Detta hände mig alltid... Även mina föräldrar berättade för mig saker som de inte skulle säga till någon annan... Ibland vill jag ropa högt "Stopp!! Jag vill inte höra, jag har mycket av min egen bullshit." Men jag säger inget, jag håller käft.

Senaste konstiga saker jag hört:

? en kille som ser straight ut och som jag vet har varit med tjejer berättar för mig en kväll att han undrar hur det skulle ha vara att ha sex med en kille. Att han fantiserar om killar.
Första tanken jag hade var att han måste vara bög... (Är jag hemsk att tänka så?) Han måste vara det... Hur annars skulle han tänka så... Men kanske är det många killar som tänker så och inte vågar säga det högt?!
Det kan också vara bara ren nyfikenhet, eller?! Eller?!
Iaf tyckte jag synd om honom... Om jag blir attraherad av en tjej ingen kommer att tycka att det är konstigt. Det är ju allmänt accepterat. Sånt har man ju sett tusentals ggr. Och detta behöver inte göra mig till en lesbiska, inte ens till en bi... Men för killar är det annorlunda... Undrar varför?

? en annan konstig sak jag hörde för några veckor sedan. En tjej som är gift i (jag tror att det är) 6 år säger till mig att hon är olycklig. Att hon inte älskar sin man, att hon är med honom bara för att, hon är det. Att hon är attraherad av andra killar, speciellt en och hur hon fantiserar om honom... Hur hon blir blöt när hon ser honom, hur hennes ben viker sig under henne när han säger hej... Otrohet...
Första tanken var "Nej! Nej! Va inte otrogen... Gör inte det..." Ville jag skrika även om jag hatar hennes man. Men samtidigt så tycker jag att otrohet är så himla fel och förstör allt, även självrespekt. Lämna mannen... Säg högt att du inte längre vill vara ihop med honom, men snälla gå inte bakom hans rygg... Även om jag vill själv att hemska saker ska hända till honom... Men jag säger inget, sitter där och lyssnar på hur hennes liv suger.

Det är tufft att vara mig... För jag håller deras hemligheter inuti mig (inte längre då jag har berättat för er, men ni kommer aldrig att veta vem jag snackar om så det spelar ingen roll).
Deras hemligheter, mina hemligheter... Ibland blir det mycket... Jag kanske borde läsa psykologi och ta betalt för sånt... ;) kanske nån gång...

Jag har stunder då jag inte äter, då jag struntar i mat... Jag går till köket öppnar kylskåps dörren och även om den är full och jag känner hungerkänslan komma krypande i min mage och hals varje syn på mat gör mig olustig... Får mig att må illa istället för att äta...
Det kan gå veckor då det är så... 1/2/3 veckor då jag bara inte har nåt lust att äta...
Och tro mig eller ej... Det har inget med bantning att göra... Jag planerar inte att göra så... Det finns ingen plan i mina tankar... Det bara är så...

Kaffe däremot, kaffe och cigaretter det är något jag inte kan leva utan... Men sedan under dagen om jag får i mig 2 eller 3 smörgåsar plus lite frukt är det riktigt bra... Ibland köper jag även Snickers och detta är min mest ordentliga måltid i tider som denna...

Jag lägger mig hungrig och jag vaknar hungrig... Så hungrig att jag mår illa... Men jag kan inte tvinga mig att laga mat, jag hatar maten då... Dess utseende, lukt... Jag får för mig att allt som finns i kylskåpet är dåligt... Så jag rensar och kastar och Mr Big kommer undrande vart all mat har tagit vägen "Du har inte kastat maten igen, har du?"

Nu när han åkte iväg bad han mig om att inte kasta något... Han har även börjat laga maten och frysa in det så att jag kan bara värma upp en portion när han är borta... Men jag rör inte vid maten... Istället kommer jag på efter ett tag att detta har legat för länge, att det börjar bli dåligt och ska slängas...

Om han bara visste... Han skulle bli så arg och besviken... Men jag säger alltid att jag åt upp det... Och när han kommer på min lögn säger jag "Men det var ju dåligt..."

Jag behöver professionell hjälp... Fy fan...

Första veckor var vi oskiljaktiga. Vi träffades nästan varje dag, oftast hos mig då jag bodde närmare centrum.
När vi inte kunde ses, ringde vi varandra eller smsade... Det fanns inget som skulle dela på oss.

Sedan kom första krisen, han fick jobb erbjudande i Stockholm och skulle börja pendla under veckorna. Han skulle vara där måndag till fredag men helgerna spendera med mig i Karlstad... Vi diskuterade detta fram och tillbaka och så kom vi överens om att vi provar på distansförhållande, att det kommer att gå bra då vi tyckte om varandra riktigt mycket...

Under veckorna försökte jag fokusera mig på skolan... Sista nationella prov var framför mig och jag var inte längre distraherad av den snygga killen som raggade upp mig på Nöjes.
Tiden gick fort, våren var över och så kom sommaren... Jag skulle ta studenten och livet lekte då jag hade bra betyg, en underbar kille och hela livet framför mig.

Sedan kom diskussionen, en helg då Mr Big hälsade på mig "Jag fick ett jobb erbjudande i Norge." , "I Norge?" Frågade jag förvånad, chockad och lite rädd... "Ja, det är ett bra jobb. Bra betalt. Och lika långt som härifrån till Stockholm, kanske till och med lite närmare." Jag visste inte vad jag skulle göra med den informationen. Ok, jag förstog det han sa, men Norge?! Norge?! Det var ju ett annat land... Men jag sa inget, jag höll käften... Vad som gjorde honom glad, gjorde mig glad... Men detta skrämde skiten ur mig...
Ytterligare dagar gick, dagar av tystnad och kontemplation... Vi behövde inte prata högt om våra tankar, vi visste att något stort var på gång, det ända vi inte visste var om det var bra eller dåligt.

Bestämmelse dagen kom och en till diskussion. "Jag har tänkt, mycket och länge... Jag vill inte längre pendla mellan dig och mitt jobb. Jag kan inte vara utan dig. Jag älskar dig och jag vill att du ska vara med mig när jag lägger mig och när jag vaknar. Så om du inte följer med mig till Oslo, ska jag stanna här och leta efter ett jobb här." , "Men Baby..." Jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville inte ta det beslutet. Tänk om han stannade och vi skulle inse att det inte funkar mellan oss längre, tänk om att jag skulle följa med, lämna allt bakom mig och sen hamna i skiten då vi skulle växa ifrån varandra... Det var för stort... Vi kände varandra knappt 4 månader och han släpper en sån bomb på mig... Jag var för ung för att ta sånt beslut.
"Älskling..." Fick jag ur mig "Hjärtat, jag kommer inte att följa med till Oslo. Jag är inte färdig med Karlstad ännu. Jag vill plugga vidare. Jag vill inte lämna familjen ännu. Vi kanske kan fortsätta som vi gör?" , "Nej." Fick jag bara till svar. "Nej! Jag stannar här då, skaffar oss ett hem. Vi kommer att vara tillsammans." , "Ett hem?! Som att flytta ihop?! Är du galen?!" Jag trodde verkligen att han skojade och jag började skratta högt... Men när han inte rörde en min insåg jag. Shit!! Han pratar allvar!!! Shit!!!
"Men Baby, jag är så ung, jag vet inget om att bo med någon, jag kan inte ens laga nudlar åt mig... Hur ska jag? Hur? När? Jag vet inte... Älskling jag vill inte att du ska stanna här bara för mig. Tänk om att det skiter sig. Vi känner varandra knappt. Vilket beslut du kommer än att ta kommer jag att stödja dig. Om du åker till Norge eller stannar här. Men jag vill inte att du ska stanna här bara på grund av mig. Jag vill inte ha det ansvaret."
Tystnad. Inte pinsamt tystnad men en sån där tystnad då du kan skära luften med ett kniv. Jag visste att inom några dagar får jag svar. Jag får veta hur vårt liv kommer att fortsätta. Men nu, nu får jag njuta av varje sekund då det kan ta slut när som helst. Han visste det också och den kvällen älskade vi som aldrig för.

Cigaretter. Jag vet att det är så 80-tal att man röker i våra sköna ISIS, Ebola-tider, men jag kan bara skylla på att jag är en 80-talist, att jag började röka när jag var ung och dum och att grupptrycket tvingade mig att ta mitt första bloss.
Jag kommer aldrig att förstå människor som började röka när de var vuxna, dem borde ju veta bättre.

Jag är fast... Trots den fruktansvärda lukten, pengarna och alla sjukdomar som man kan få (det kommer ju inte att drabba mig, jag är annorlunda).
Men nu har jag bara 2 paket kvar och jag svär, jag svär på Gud, Allah, Hare Krishna att jag kommer inte att köpa ett paket till för 108kr. Det är bara inte värt det. Ett paket tobak-pinnar som styr mitt liv.

Ok. Jag har ett jobb, ett bra jobb, men 108kr... Jag är ju inte dum i huvudet...

Så jag antingen kommer att vänta tills Mr Big handlar på Taxfreen eller i Sverige, eller så bara slutar jag tvärt och skiter i humörsvängningar, viktuppgång mm...

Ahhh!!! Jag skulle kunna döda för ett bloss nu!!! Ett ända bloss som skulle ta slut på mitt lidande...

Jag lämnade ju cigaretterna hemma, så att dem varar längre. Va dum jag var, jag tänkte inte klart när jag gick ut imorse...

Jag får hålla ut, vara stark och hålla ut... Eller så kanske börjar jag gå runt och be om en cigg till främlingar? Så himla förnedrande, jag skulle aldrig kunna göra det...

Så ja, jag får vänta tills 23.00 när jag anländer hem... Springa in i sovrummet (där jag har gömt cigaretterna), springa sen ut på balkongen med darrande händer medans jag river paketet med mina tänder... Och då, då får jag ha dagens bloss...

Jag räknar redan sekunderna till den sköna stunden.

Fortsättning på inlägget "The first meeting".

Det visade sig att jag vaknade inte bara med baksmällan men med värsta snuvan i mitt 20-åriga liv. Att gå barfota och utan jackan var en så dålig ide, men det var vår, 25:e mars... Ja, men jag tänkte inte på att det var Sverige också.

Jag blev jätte förkyld...

Jag kollade på min mobil igen och utbrast "Ben?! Vilken Ben?! Jag känner ingen som heter så..." , "Är det inte han killen som du dansade med igår?" Hörde jag en svag röst under täcket... Det var Linnea som började långsamt vakna ur sin baksmälls-koma...
Ignorera smset... Tänkte jag... Jag är bakfull och förkyld, och har inget behov av ett fling... Nu när jag äntligen var vuxen och fri...

Vi började långsamt vakna till liv och skrattande återupplevde vi nattens eskapader. Linnea snackade om Badbollen, en kille som raggade på henne (vi började kalla honom så då vi inte kunde hans riktiga namn, och det spelade inte heller någon roll). Anna pratade om den där snygga brandmannen som hon var intresserad ut av, Maria pratade inte (snyggast av oss alla, men så blyg att hon inte vågade dansa med någon).

Efter några timmar, tjejerna gick... Jag satt mig med min telefon i soffan framför teven och tänkte...
"Hej!" Skrev jag "Jag skulle gärna vilja ta en kopp kaffe med dig, men jag är förkyld och kommer inte att röra mig hemifrån närmaste dagarna..."
"OK. :(" Fick jag till svar "Berätta lite mer om dig." Uppmuntrade jag, då jag kan inte förneka att jag var lite nyfiken.
Det visade sig att han var äldre än mig, 6 år äldre, separerad nyligen, gift i 5 år tidigare, han jobbade och mådde allmänt bra. Vi började skicka sms fram och tillbaka i flera dagar. Jag ville fortfarande inte träffa honom hostande och med min snuva, så himla osexigt... Och jag ville ju se någorlunda bra ut "första" gången vi sågs...
Nästan en vecka senare, jag satt fortfarande hemma sjuk... Hörde jag knackande på dörren... Efter en stund gick jag upp, men det var ingen där... Bara en bukett gula liljor med ett litet kort "Krya på dig! Hoppas vi ses snart. Ben"
Den där jäveln, tänkte jag, han googlade mig. Fucking Eniro som har allas adresser. Men å andra sidan var jag oerhört smickrad och gav upp.
"Ok du, stalker. Vi kan ses. Men jag rör mig inte hemifrån och om du vill kan du komma till mig och vi kan kolla på en film. Du vet tydligen vart jag bor, så jag ska inte behöva ge dig adressen."

Han kom dagen efter, på kvällen. Vi åkte till butiken och hyrde ut en film. Det var tiderna innan Netflix, va bra vi har det numera om man tänker efter. Vi visste inte vad vi skulle se. Komedi. Det är neutralt. Ger inga förhoppningar. Bara två bekanta som ska kolla på en film... Tro mig eller ej men vi hyrde ut "Borat" (värsta filmen i hela världen, men vi visste det inte då).
Vi kom tillbaka till mig, jag poppade popcorn och startade filmen... Så himla dålig den var. Han satt bredvid mig styv som en pall, utan att säga ett ända ord... Pinsamt tystnad... Ahhh!!! Jag blev irriterad... Vi hade ju så bra snack via sms...

Jag tänkte att om inte jag kommer att göra något snart, inget kommer att hända.

Jag lutade mig försiktigt mot honom... Och pussade honom på kinden... Ohh! Vad gott han luktade... Han var som en räv, snabb, fångade mitt ansikte med sina stora händer och gav mig ett passionerad kyss... Då var jag såld... Vi började hångla på min smala soffa... Han tog av mig först tröjan sen behån utan att släppa mig med sin passionerad blick... Jag kände mig så generad men samtidigt oerhört sexig. Jag kan nämna att det var första gången jag hade sex med lampan tänd. Så oerfaren var jag då... Han började smeka mina bröst och suga på mina bröstvårtor... Jag kände att jag var hans, för den där natten var jag hans, och han kunde göra med mig precis vad han ville...

Och det var också det han gjorde... Vi gjorde alla ställningar från Kamasutran, ståendes, liggandes, på sidan, han överst, jag överst... Ja, ni har bilden... I hela fantastiska 3 timmar...
På den tiden visste jag inte ens att man kunde ha sex så länge. Oftast killarna kom efter första 10 min...

Jag var tillfredsställd, mer än så... Jag var utanför mig själv... Jag tror till och med att det var en stund då jag lämnade min kropp och flöt ovanför oss... Och kollade på hela händelsen ovanifrån...

Efter att han hade kommit kramade han mig hårt till sig och sa "Du är fantastisk!" Och så somnade han.
Jag låg där en stund med ansiktet i hans bröst hår och andades in hans sexiga lukt... Drömmande...
"Om han aldrig ringer mig igen kommer jag alltid att komma ihåg den stunden. Den skitstövel." Och så somnade jag.

Jag hade en konstig dröm, en dröm som gjorde mig mycket sentimental... Som gjorde mig både glad och ledsen...
Jag drömde om min döda mamma...
Vi var i Gdynia och vi promenerade runt dem kvarteren där jag borde första år av mitt korta liv. Det kändes som vi skulle vara gamla bekanta som träffades och strosade runt och pratade om gamla minnen, ouppklarade saker och smärtsamma stunder.
Det var kallt, sen höst eller tidig vinter. Det fanns ingen snö på gatorna men träden var nakna och gråa. Vi båda hade tjocka jackor på oss och jag kände kylan som trängde igenom min pickade röda jacka.
Min mamma var lång och sött men hade riktigt kort, tunt hår så som jag kommer ihåg henne vid hennes sista dagar. Hon var smal och grå i ansiktet men leende...
Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om... Kanske var det struntsaker men en ända tanke hade jag i huvudet. Vi var precis vid postkontoret då jag sa mina tankar högt för henne... "Säg, säg det högt... Jag måste få höra det från dig..." Uppmanade jag henne med bestämd och kall röst "Säg att du var en alkis!" Skrek jag nästan. Hon stannade upp, kollade på mig med sina kärleks ögon men tom i blicken. Hon log blygt. "Ja, det var jag..." Viskade hon, så tyst att jag knappt kunde höra... Tårarna började forsa ur. Hjärtat bultade och jag kände hur adrenalinet kröp i mina ådror. Och då visste jag att jag inte längre kan stå där med henne, att jag inte längre kan se på henne. Jag sprang ifrån, ner på den långa gatan, förbi all trafik och människor... Jag sprang länge tills jag inte kände mina ben nåt mer och bristen på syre gjorde mig yr... Jag ramlade ner på knäna mitt på den folktäta trottoaren... Jag böjde mig ner med händerna på mina ben och en ända varm tår droppade på dem...
Och så vaknade jag...